Bokbindarmästareföreningen i Stockholm har en lång historia med rötterna i den organisation av näringslivet som ägde rum under början av 1600-talet. Bokbindarna ”sammansatte sig till skråets konfirmation” 1626 och fyra år senare upprättades en praktfull skråstadga. Dokumentet stipulerade att det endast skulle finnas fem bokbindarmästare i Stockholm, ett antal som avsåg att spegla behovet 1600-talets blygsamma bokmarknad. Hela arrangemanget var naturligtvis ett sätt att kontrollera förutsättningarna för prissättningen. Det förekom också frifräsare, eller som de då kallades – bönhasar, oorganiserade hantverkare som försökte sälja sina tjänster till lägre priser. De var ganska illa sedda både av skrået och staten eftersom skråsystemet reglerade näringen och underlättade beskattningen av hantverkarna.
Skråsystemet var alltså ren näringspolitik men det kom det också att fungera som skola och välfärdsinrättning för hantverkarna. Kunskapen om hantverket fördes vidare från generation till generation och när man ser de bokband som ännu finns kvar från denna tid inser man att man också värnade kvalitet i både hantverk och material.

Skråsystemet avskaffades först 1846. Näringsfriheten svepte bort regleringarna och marknaden fick nu bestämma hur många företag det fanns plats för. Bokbindarskrået ersattes 1847 av Bokbindareföreningen i Stockholm. När industrialiseringen ändrat förutsättningarna för branschen delades verksamheten 1906 upp i Bokbindarmästareföreningen och Bokbinderiidkareföreningen. Idag har de sociala och näringspolitiska grunderna för 1600-talets skrån sedan länge tagits över av andra samhällsfunktioner men varumärket Bokbindarmästare har ett värde som fortfarande har en hel del gemensamt med det ursprungliga skrået. Kollegialiteten, hantverksskolan, känslan för kvalitet och hantverkskunnande och är något vi fortfarande delar med de 5 bokbindarmästarna som skrev under skråstadgan 1630.

Per Cullhed / Carolina Rediviva